laticha

nu känner jag att de har gått lite överstyr, snäppet för långt, en händelse för mycket, ni fattar. Nu är de slut på jossan-jossan med allt vad det innebär. Jag ska från och med nu, leva upp till min mammas förväntningar om mig. som hon ständigt försöker få mig att gå efter. Jag ska bli en kvinna, utan att något snusk i någon form ska hoppa ur min otämjande mun, och snusk ska inte ens få förekomma i mina taknar. från denna tidpunkt, som nu råkar vaar 22:10 föds det en ny individ, en söttjej, en josefine, en mogen kvinna, en perfektionist i sina bästa år. Jag ska aldrig gå på toaletten och göra tvåan när jag är på besök ( knappt hemma hos mig själv ). jag ska aldrig rapa offentligt, aldrig prata om bajs, aldrig möka, aldrig lukta mig under armarna i en folksamling, aldrig prata i telefon när jag sitter på toaletten, aldrig besvära någon mer med mina speciella och ocensurerade berättelser, aldrig skära som en skoggshuggare och aldrig prata med öppen mun. Nej! Jag ska dricka kaffe med ett finger lite pekandes utåt, alltid sitta med benen i kors, endast använda ordet " bajs " mm i nödfall ( extrema nödfall ) och alltid vara den fixade och perfekta tjejen med klacksjor och sjal!

okej, nu var jag lite taskig. så där vill inte mamma att jag ska bli. och egentligen har de här absolut ingenting med mamma att göra. de uppkomm nyss en händelse på bilddagboken, som fick mig att tänka om och jag skrev de här. mest för att försöka överlägga för mig själv, om hur jag ska bete mig. och jag kom fram till: jag kommer aldrig ändra på mig själv. jag kommer alltid vara jossan, hon den där, som är precis inte som alla andra. har ibland försökt att ändra på mig själv, mest för att vara som vissa som verkar så mycket mer bättre, men vad tjänar det till. ingenting för mig. om man inte tycker om någon för den, den är, är den dömmande inte värd att tycka om.
och mamma e happy anyway. har hon klarat av 16 och ett halvt år, klarar hon nog av resterande också. jag är ju faktiskt hennes lilla maja, laticha, pupp-olga, olga-pupp, kättkärring och allt de andra jag lyssnar till dagligen. OCH, jag bär klackskor och sjal och fixar mig, för de tycker jag är kuligt värre. men sen att jag har en insida som ibland kan verka lite, vad ska man säga, annorlunda, för vissa. är en annan sak. en rolig sak and, that's just me Alexandra Josefine Larsson.
jag vet att mamma älskar mig precis för den jag är och de sista hon nog egentligen skulle vilja, är nog att jag ändrar på mig.
de jag försöker komma fram till nu, är att jag älskar min mamma mest av allt i hela världen och jag lovar att det finns ingen bättre person än henne. snäll rakt igenom. pusspuss
tänk vad mycket konstigt man kan skriva innan man kommer fram till själva betydelsen, som i detta fall var att jag älskar mamma så mycket att  det gör ont, det gör verkligen ont.